silvervin

Hatar dagar som denna, det enda positiva med den är att jag skrivit en exkursionsdagbok och börjat på en till. I övrigt har jag gråtit bort hela dagen, mitt huvud värker och mina ögon svider och jag vill hem!

Det har aldrig varit så här jobbigt, idag kände jag för första gången paniken över att bo i ett litet rum i en korridor. jag satt och grät av hemlängtan och saknad och ville bara ta en promenad för att tänka på annat men vad måste man tänka på då?!? Jo, att ingen ska se en när man gå rut.. För man vill helst inte att alla ska veta att man lever i helvetet där de tycker att det är bra att leva.
Med rödsprängda ögon och massor med kläder på mig skyndar jag ut i mörkret men gråten försvinne rinte, den bara förföljer mig på de tråkiga vägarna i Skåne. Vart ska man gå för att kunna tänka på annat? Det finns ingenstans att gå där det finns nåt att tänka på och där man känner sig trygg! Går jag på en gata för att komma bort från Alnarp så är jag mitt ute i ingenstans och skulle nåt hända där skull eingen märka nåt förns betydligt senare.. I truly hate this shit!

Jag kan nästan säga att detta var den värsta dagen i mitt liv för jag har aldrig varit så rädd för fyra väggar som idag. Jag har aldrig saknat någon eller något som idag. Jag har aldrig gråtis så mycket sóm idag.
Jag mådde piss när min pappa gick bort men känslan i mig idag är inte att leka med!

Trots detta ska jag inte ge upp, trots att jag inte ens ser vad jag skriver för att jag gråter så ska jag kämpa vidare för denna utbildning är vad jag vill! Jag vill kunna gå ut i sommar och kunna säga att jag är trädgårdsingenjör!
Jag kommer förmodligen gråta mig själv till sömns men förhoppningsvis så mår jag lite bättre imorgon.

God natt och på återseende!
Puss!